Smaragdboa

Smaragdboan är en uteslutande trädlevande orm som förekommer i Sydamerikas tropiska regnskogar, främst inom Amazonasbäckenet. Arten identifieras genom sin gröna ovansida med vita sicksackmönster längs ryggraden, vilket fungerar som kamouflage i trädkronorna. Den har tydliga värmekänsliga gropar i fjällen längs överläppen som används för att lokalisera bytesdjur i mörker. 

Smaragdboan är nattaktiv och fångar små däggdjur och fåglar som den likt alla boaormar kramar ihjäl. Ormen har långa framtänder för att bättre kunna greppa bytesdjur. Under dagtid vilar den hoprullad över en gren. Smaragdboan föder levande ungar som vid födseln är tegelröda eller orangea, för att senare skifta till grönt vid cirka ett års ålder. Enligt IUCN är arten klassad som livskraftig, men den påverkas negativt av skogsskövling och illegal handel inom sällskapsdjursindustrin.

Kan se i mörker!
Molekylär värmesyn via TRPA1-jonkanaler. Smaragdboans värmegropar sitter direkt i läppfjällen (labialorganen). Dessa saknar membran, men är extremt rikligt vaskulariserade för att kyla ner vävnaden och förhindra att ormens egen kroppsvärme stör signalerna.
Själva detektionen av infraröd strålning sker termiskt via TRPA1-jonkanalen. Hos oss däggdjur är detta en kemisk smärtreceptor, men hos smaragdboan har den genomgått en adaptiv evolution för att extremt snabbt reagera på minimala temperaturökningar från endotermiska byten.
Bimodala kartor via nervus trigeminus När TRPA1-kanalerna aktiveras färdas signalerna via nervus trigeminus (femte kranialnerven) till hjärnans tectum opticum. Där sammanfogas de termiska signalerna med visuella data från ögonen. Detta skapar en bimodal representation i hjärnan – en bokstavlig värmekarta som ligger överlagrad på ormens vanliga syn, vilket ger kirurgisk precision i totalt mörker.
Att boa-, pyton- och näsgropsormar alla utnyttjar TRPA1 för detta neurologiska resultat, men genom helt olika anatomiska strukturer, gör det till ett lysande exempel på konvergent evolution.